– Självklart har jag ett barnsligt behov av att chockera mina läsare, säger Richard Morgan när han funderar på sin relation till dem som läser hans böcker. Men jag tror, att det jag förväntar mig av mina läsare först och främst är en sak – regel nummer ett: du får själv stå för samvetet!
Richard Morgan skrattar högt åt sina ord, där han sitter i en svart läderjacka med en kopp svart espressokaffe framför sig på en uteservering i en grådaskig stadsmiljö. Han skämtar gärna när han är som mest allvarlig, men skrattet slutar alltid med att han griper tag i en igen med sin uppfordrande blick, innan han fortsätter.
– Om du väljer att läsa mina böcker med utgångspunkt i att du ska kunna glida in i huvudpersonens roll och trivas där, är du välkommen att göra det, men du kommer märka att det är en otäck upplevelse, för förr eller senare kommer du vara vid ett vägskäl där du inte vill vara.
– Du måste inse att en klassisk hjälte inte är särskilt trevlig, säger Richard Morgan och dricker lite av sitt kaffe. Om vi tar en hjälte från den grekiska antiken, som Akilles, så är han ingen trevlig karl, och man försöker inte heller beskriva honom som trevlig, han anses helt enkelt inte vara sympatisk.
Han tittar uppfordrande innan han fortsätter.
– I vår moderna tradition, som jag tror till stor del har formats av amerikanska ideal, tycker man att hjälten både ska kunna utföra omänskliga dåd och dessutom vara en kärleksfull och gullig familjemedlem. Men det fungerar inte på det sättet. Hjältar är farliga människor. Krigsveteraner som kom tillbaka efter Trettioåriga kriget klarade inte av att hitta sin plats igen, de var dysfunktionella, de kunde inte hantera sin omgivning, de begick brott mot lagarna i det sociala sammanhang som de återvände till. De går bara inte att förvandla människor till mordmaskiner och sedan få dem att bli civiliserade människor igen.
Richard skakar oförstående på huvudet.
– Om vi går tillbaka till de klassiska hjältesagorna så förstod man hur farliga hjältarna var. När de väl hade gjort sin hjältemodiga grej, gjorde man sig av med dem: man skickade iväg dem till något fjärran land eller så blev de mördade av sina vänner. Ni behövs inte längre: hej och tack! Men det här verkar inte finnas med i modern populär skönlitteratur – där måste man ha ett lyckligt slut, där hjälten återförenas med sin familj.
– Jag tror att en bra hjältesaga måste vara tragisk. De nordiska hjältesagorna är fullkomligt tragiska. Det finns från första början en melankolisk ton och en förståelse om att allt kommer sluta tårdrypande. Självklart har det att göra med att om man livnär sig på svärdet, så kommer det förr eller senare vara svärdet som avslutar ens liv. Du har ditt eget öde, och det är det enda du har. Den sortens hjältesagor uppskattar jag.
En kopp kaffe och fem minuter senare:
– När jag växte upp läste jag mycket kiosklitteratur, SF-romaner och kriminalromaner, och jag kommer ihåg att jag tänkte att det vore så häftigt att kunna leva på att skriva. Och sedan den dagen har jag skrivit. Jag tror att jag påbörjade mitt första försök att skriva en hel roman när jag var fjorton. Det var en episk berättelse och den tog aldrig slut, jag fortsatte bara skriva och skriva och … skriva. Jag slutade inte förrän någon gång i sjutton–artonårsåldern … det var nog i samband med att jag kom på att texter måste ha form och ta slut om man tänker sälja det. Men det hade fortfarande inte slagit mig att det skulle vara ett tufft jobb. Jag trodde bara att jag skulle kladda ner någonting och så skulle alla utropa: åh, herre Gud, du är ett geni! Men det hände aldrig ...
Richard skrattar en stund åt minnet innan han dricker lite vatten och fortsätter.
– Det var väl först vid universitetet som det slog mig att det kanske var svårare än vad jag hade fått för mig. Så under hela min universitetstid slet jag med att få färdigt hela berättelser, främst noveller. Men jag upptäckte att jag inte är särskilt bra på att skriva noveller; det finns alldeles för mycket som jag vill säga, för att det ska få plats i en novell. Och mycket av det som jag har att säga handlar om sådant jag är upprörd över. En del ganska allmänna, politiska saker, och annat som jag själv har upplevt. Och det är där våldet kommer in i bilden – förutom att det är ett ganska praktiskt verktyg för att föra handlingen framåt ...
Skrattet sprider sig över bordet igen.
– Jag måste erkänna att tanken på att lösa en personlig konflikt med våld är ganska befriande, i vårt civiliserade samhälle. Även om jag verkligen inte tycker att det någonsin är rätt att använda våld, tror jag ändå att hotet om våld kan leda till politiska lösningar. Jag tilltalas av tanken att det skulle finnas människor som skrämmer folk i maktens korridorer. Att det skulle finnas människor som världens ledare var så rädda för att de inte skulle våga bete sig illa, för om de gjorde det skulle de här människorna dyka upp i ledarnas sovrum och döda dem.
En kort paus.
– Och det hela är väldigt tilltalande, det är Robin Hood, eller Che Guevara. Men problemet är att jag inte tror på det. Jag tror inte på våld som politisk metod. Så, i grund och botten har du tur om mina karaktärer är på din sida, och om du har otur så är de inte det. Och det är ungefär hela grejen; visst, våld är skitkul om du råkar stå bakom den som håller i vapnet, men om det är dig de siktar på, så är det plötsligt inte roligt längre.